söndag 26 oktober 2014

Göteborg

Lovvecka från och med imorgon och jag känner att göteborgsluften reparerat några sprickor. Kvalitetstid med min fina familj här hemma, middagar, träning och kvällspromenader. Imorgon åker jag tillbaka till Stockholm och en lägenhet jag verkligen borde städa, det blir alltid tomt efter mamma och Julia även om tiden får mig att glömma det allra värsta.
Luften är faktiskt annorlunda här, renare och bekant. Jag saknar Göteborg, men har i helgen också insett att jag har ett väldigt fint liv i Stockholm.

Har också kört hårt på mantrat "allt som jag är rädd för har redan hänt" i fem dagar nu. Det känns ganska bra!

onsdag 15 oktober 2014

Jag vill finnas för er

Det var ett tag sen jag skrev här, tiden har väl funnits men inspirationen har inte helt varit med mig. Jag har börjat meditera för att lugna och känner att även om de där fem minuterna varje dag inte är i tystnad så har jag börjat laga små hål i min damm. Jag kallar det damm för att muren jag har inte behöver lagas utan snarare brytas ner. Det är muren som står för blockeringarna som jag försöker bli av med. 
Jag har aldrig sett mitt sätt att leva som oansvarigt eller dumdristigt, men jag har full förståelse för att det är vissa andras sätt att se på det. Så jag vill ta mig lite tid och försöka förklara hur jag tänker och känner, utan att använda mig av för mycket liknelser eller stora ord. 

Den senaste tiden har jag pratat mycket med mina nya vänner här i Stockholm, min familj här borta. Vi har diskuterat livet och jag har gjort mitt bästa för att överföra mitt tankesätt på dem, för att jag vill att de ska förstå att det är okej att inte må jättebra hela tiden. Det är okej att känna att hela världen håller på att rasa samman. För ibland behöver allt gå sönder för att man ska kunna hitta den där ensamma byggstenen som ska ligga till grund för ett helt nytt liv. Det som varit går inte att göra om, men man kan lägga sig på en ny och högre nivå och växa därifrån. 
Jag vet att universum jobbar med mig, jag vet att det jag ger är det jag får tillbaka i tankar, ord och handling. Det är inte svårare än så. Det är upp till var och en att bestämma sin sinnesstämning, hur vi vill må och hur vi vill behandla andra. Positivitet föder positivitet, kärlek föder kärlek osv. Man behöver inte bestämma sig för någonting mer än vad man vill just nu. Varje gång man känner att saker inte riktigt är som man vill att de ska vara, så är det okej att låta livet rasa sönder och sen hitta den där ensamma diamanten i havet av grå betong och jobba utifrån den. Mot ett mål som varken behöver vara stort eller litet, så länge som det är en bit av den egna sanningen. 
Jag tror mer på det viktiga i att veta om vardagliga saker som gör en människa glad än att veta vad meningen med livet är. 
Jag påminner mig konstant om alla småsaker jag vill göra, saker jag vill uppnå och personen jag försöker att överträffa varje dag är mig själv från igår. 
Livet är egentligen väldigt enkelt, det är ingen big deal och misstag är till för att göras och lära sig av. Jag är fantastiskt tacksam för allt jag har, för allt som någonsin gjort ont och för att jag är rädd. Det är när man känner att man är där man ska vara som man tar sig till en ännu bättre plats. Det är när man är ärlig mot sig själv som man kommer vidare. Och alla lösningar, på alla problem, finns nära till hands så länge som man är villig att se sig omkring. Det är så universum är skapat, det är så livet är. Man ska vara sin egen bästa vän och att ta hjälp av familjen, den man föddes in i eller den man skapat för sig själv, är basically att hjälpa sig själv. Bygg inte murar, riv dem och låt andra komma in. 
Livet kan få kännas som pest ibland bara man är medveten om att nya chanser föds hela tiden. I takt med att tiden går börjar allt också om. Det gamla är förevigt gammalt och det är aldrig någonsin försent att göra någonting. Alla är värda det bästa och ska veta om det. 

Med det sagt är jag helt övertygad om att varenda person jag träffat sen jag kom hit är otroliga människor och jag ska göra det jag kan för att få dem att förstå det varje dag. 

fredag 10 oktober 2014

På pendeln mot Stockholms T-central

Bakom allt jag gör finns noll tankar om vad som skulle kunna hända sen. Jag frågar bara mig själv om det gör mig glad eller rädd att göra det. Oavsett så gör jag det, för även rädsla kan vara väldigt bra. Och så ångrar jag hellre det jag gjort än det jag aldrig gjorde.

Ikväll har jag skrivit en ny låt, har hittat en källa som aldrig svikit och aldrig kommer lämna mig gråtandes på en parkbänk i regnet. Jag kan inte skriva lika fint om lycka, men den här människan gör mig alltid lycklig. Att jag kan skriva nu är för att saknaden är enorm och för att det finns ett hål i mig. 
Det är konstigt att sorg kan trigga så mycket som den gör.

tisdag 7 oktober 2014

Vilsna, upphittade människor

Vi vet inte vad vi gör, ingen gör det. Och vi vet definitivt inte vad som händer ännu ett steg längre fram, konsekvenserna. Det finns så mycket yta och så fort man råkar hitta en spricka i den påklistrade fasaden (vilket inte är speciellt svårt) så spricker det. Snabbt. Översvämning. 
Jag antar att det är lätt hänt i ett rum fyllt av människor som fötts, uppfostrats med eller bara råkat bli känslomässigt varma. Man brister framför dem, dör för att få berätta och snubblar på orden för att få fram dem. 
Jag gör så mycket korkat, har gjort så mycket dumt och kan varken skylla på fylla eller något slags handikapp. Och helt ärligt, det spelar ingen roll, ingen annan bryr sig. Det är bara känslor, bara livet. Tappa respekten för det här jävla livet, för det är verkligen inte hela världen. 

torsdag 2 oktober 2014

Bergochdalbanedag

Det är absolut oklart vart vi är på väg, eller vad som ens ska hända om fem minuter. Det är oklart för det kan inte bestämmas. 
Vi är som vädret, vilda och oförutsägbara. Även om vi ger oss på att gissa, försöka se sannolikhet och mönster. 
VI ÄR INTE DÖD MATERIA. Vi är under ständig utveckling, jorden snurrar och oavsett om vi ligger en hel dag i sängen utan att röra på oss så kommer saker att hända som gör någon slags skillnad. 
Det finns inga garantier, ingen hundraprocentig säkerhet för framtiden. 
Det är bara att kasta sig ut, vara en person man själv skulle vilja träffa och lära känna. Det här, det vi får ångestattacker över och aldrig kan sluta älta, är bara livet och det är precis så betydelsefullt -eller inte betydelsefullt alls, som vi vill att det ska vara. Individuellt. 

Vet ni förresten att fjärilar inte kan se sina egna vingar. Det vackraste på hela fjärilen typ. En stor blindspot. Och varenda människa jag känner är precis likadana som fjärilen... Jag också. 
Vi är så jävla blinda och livet bara fortsätter.