Kom ihåg

Alla är rädda för någonting.
Alla saknar någonting.
Alla har blivit av med någonting.
Alla har gråtit över någonting.
Alla är osäkra på någonting.
Alla har luckor i sin kunskap.
Alla har dolda talanger.
Alla oroar sig över någonting.
Alla älskar någonting.
Alla har en längtan.

Det handlar om att se det där ljuset, som är den högsta drömmen, och sen bara fatta beslut som man tror gynnar drömmen. 

Glaciär är ett fint ord

Idag är det fint väder och jag sitter i min säng med min tredje kopp svart kaffe, försöker samla mina tankar. För att mitt största problem är min spretighet (datorn vill inte ens erkänna det som ett ord) tror jag. Jag är på så många ställen samtidigt, som en kamera som inte kan hitta fokus. Det är när jag lyckas samla ihop mig som jag uträttar saker som har en poäng. Poänglösa saker gör dock inte ont att varken förlora eller misslyckas med, så det är ganska härligt det också.
Jag har också väldiga problem med att inte tyckas om, alltså klarar inte att inte gillas. Har först nu insett att det i grunden är den jag är (inte det jag gör) som borde avgöra hur andra känner för mig. Det betyder inte att jag ska sluta åstadkomma saker, men det gör att fokus bör ligga minst lika mycket på min personlighet som på min talang.
Jag läste detta för ett tag sen... Vemsomhelst hade kunnat skriva det för alla vet ju det, men jag tänker på det så sällan.

"You can't make everyone like you, but you know what? It doesn't matter" och man skulle kunna tro att slutklämmen ska vara lite mer dramatisk, men det är den inte. Det är i det enkla som sanningen finns trots allt. 

Att tänka på

Igår var en intensiv dag, men som vanligt förstorar jag saker i förväg och glömmer att allt är en process. Jag är vanligtvis inte en person som missar saker på vägen to make way för målet, gillar inte att se ett sådant drag växa fram hos mig. För alla som läser det här, snälla gör inte så. Målet finns fortfarande där och kommer inte kännas lika roligt att komma till om vägen dit var stressig. Ta det lugnt, ta en promenad i skogen, ät en bulle, drick en kaffe, spara inte en massa roligt till senare... För guess what, allt man någonsin kan veta helt säkert är det som är nu ändå. Jag brukar, allvarligt talat, sätta in framtiden i olika lådor. Allt som är längre fram än en vecka ligger i en enda stor låda och jag jobbar hårt på att inte öppna den förrän det är helt nödvändigt. Det är som när man jobbar och får sitt schema en månad i förväg, så tänker jag om livet. Du vet inte hur du jobbar förrän schemat kommer. Planera inte för mycket och glöm snälla inte vägen dit. Det är som att det skulle spela roll om du, när du är 80 år, är världens snällaste person om du varit elak i 79 år. Nope, så funkar det inte. Om tio år kanske vi kan teleportera eller läsa tankar, bota alla sjukdomar i världen... Eller så är allt precis samma. Vi ska vara på den här planeten ett tag, ta er lite tid att stanna och fota himlen när den är rosa.
"You never know when you're making history".

Åhh

Jag spenderar all vaken tid hemma, i skolan, på väg till -eller från skolan eller på gymmet (en minuts gång från skolan). Jag skojar inte, jag är här från 08-20 för att försäkra mig om att jag får saker gjorda, för att jag nog fortfarande presterar lite bättre om jag gör det framför andra. Such a pleasant personlighetsdrag.
Nu sitter jag med datorn, en flaska vatten och ett block i skolans café. Imorgon ska vi sjunga varsin cover och jag vill inte dö på scenen. Alltså helst inte. Panikattack känns inte heller helt kul. Skräckblandad förtjusning det här, min dröm men kroppen verkar tro att det är jaktsäsong och så fort jag kliver upp framför alla är jag Bambi.
Jag försöker komma ihåg att jag hört att det ska vara nervöst, att om man är lite rädd så är det positivt för då är drömmen tillräckligt stor.
Jag har safe:at så länge att jag nu är så fruktansvärt mycket mer rädd för ett misslyckande än jag var förut. Det här har ju betydelse. Det jag gör nu är värdefullt och jag är så himla rädd.
I övrigt går det bra, trivs som fisken i Stockholm och älskar att jag kommit in i träningen igen. När jag kommer på att jag är vuxen och får göra vad jag vill blir jag glad. Jag får leva på träning och skola om jag vill, jag får komma och gå, jag får ansvara för mig själv fysiskt... Vilket också betyder att jag har ett ansvar mot mig själv på en psykisk nivå och det är BARA jag som kan känna det jag känner. Ingen annan kan varken få mig att må bra eller dåligt. Det är hur jag väljer att uppfatta saker, ta saker och framförallt hålla fast vid saker som gäller.
Är lite stressad, men väljer att det är bra stress. Och jag är rädd, men jag väljer att tro att det är för att det jag gör är på riktigt och att drömmen är stor nog. Det är här jag ska vara liksom, inga konstigheter, punkt.

Lunchkonserten är om två veckor och det är nog det mest överhängande för tillfället, så jag ska skriva klart min låttext och tonsätta nu. Mmmmmm.

Två veckor idag

Så det här blir en annan typ av blogg, inte lika fokuserad på kärleken även om kärleken till saker är det som driver saker framåt... Inte lika mycket om pojkarna i mitt liv då, det kanske är en bättre beskrivning.
Idag har jag iallafall bott i min lägenhet här i Haninge i precis två veckor. På tisdag har jag gått två hela veckor i skolan + gått runt som en hemlös och vilsen person ca. 14 ggr i Stockholms innerstad. Borttappad.
Jag gillar det dock, allt det nya och anonyma... För Stockholm är väldigt anonymt och ibland är det så himla skönt att inte bli sedd. Folk tittar liksom inte här, det finns så många konstiga människor att man redan verkar ha sett "allt" och därmed kan man gå ut i crazy outfits och plommonlila läppar om man vill. Ingen kommer att se ändå. Hade gråtit häromdagen och var i stan, såg ut som en panda och ingen reagerade. Fun!
Sen är allt väldigt busy, det är en stressig miljö och få tar sig tiden att stanna för att fota eller försöka hitta inspiration. Jag hittar mest inspiration (förutom i speciella människor) utomhus och vill gärna sätta mig med ett blankt block mitt i stan någonstans... Det är lite "I'm the only one" när det kommer till sånt. Här sitter man inte vid vattnet och vinkar till alla tyska turister på paddan, här är man på väg till eller från någonting.
Man kommer in i det snabbt. Farten, reglerna, dialekten och tunnelbanesystemet t ex. Jag är lite fascinerad över hur stort det faktiskt är, Göteborg kommer kännas som en småstad när jag hälsar på där nästa gång.
Jag har världens bästa klass! 11 vackra personer, alla på sitt sätt, alla med sin stil. Miljön på skolan är precis som man kan tänka sig att det hade varit om Glee fanns på riktigt. De sjungs i korridorerna och nästan alla har det där estetiska ljuset runt sig. Jag älskar det.
Och jag tonsatte min första låt i onsdags, eller framförde den lite knaggligt då iallafall... Den behövs jobbas på, men det känns bra att ha gjort det och faktiskt stått framför folk och sjungit, förhoppningsvis kan min kropp hantera det bättre nästa gång (och inte bete sig som att jag stod med en pistol riktad mot tinningen...)

Ni ska jag städa, dirty laundry central härinne.
Puss