Jag spenderar all vaken tid hemma, i skolan, på väg till -eller från skolan eller på gymmet (en minuts gång från skolan). Jag skojar inte, jag är här från 08-20 för att försäkra mig om att jag får saker gjorda, för att jag nog fortfarande presterar lite bättre om jag gör det framför andra. Such a pleasant personlighetsdrag.
Nu sitter jag med datorn, en flaska vatten och ett block i skolans café. Imorgon ska vi sjunga varsin cover och jag vill inte dö på scenen. Alltså helst inte. Panikattack känns inte heller helt kul. Skräckblandad förtjusning det här, min dröm men kroppen verkar tro att det är jaktsäsong och så fort jag kliver upp framför alla är jag Bambi.
Jag försöker komma ihåg att jag hört att det ska vara nervöst, att om man är lite rädd så är det positivt för då är drömmen tillräckligt stor.
Jag har safe:at så länge att jag nu är så fruktansvärt mycket mer rädd för ett misslyckande än jag var förut. Det här har ju betydelse. Det jag gör nu är värdefullt och jag är så himla rädd.
I övrigt går det bra, trivs som fisken i Stockholm och älskar att jag kommit in i träningen igen. När jag kommer på att jag är vuxen och får göra vad jag vill blir jag glad. Jag får leva på träning och skola om jag vill, jag får komma och gå, jag får ansvara för mig själv fysiskt... Vilket också betyder att jag har ett ansvar mot mig själv på en psykisk nivå och det är BARA jag som kan känna det jag känner. Ingen annan kan varken få mig att må bra eller dåligt. Det är hur jag väljer att uppfatta saker, ta saker och framförallt hålla fast vid saker som gäller.
Är lite stressad, men väljer att det är bra stress. Och jag är rädd, men jag väljer att tro att det är för att det jag gör är på riktigt och att drömmen är stor nog. Det är här jag ska vara liksom, inga konstigheter, punkt.
Lunchkonserten är om två veckor och det är nog det mest överhängande för tillfället, så jag ska skriva klart min låttext och tonsätta nu. Mmmmmm.
Nu sitter jag med datorn, en flaska vatten och ett block i skolans café. Imorgon ska vi sjunga varsin cover och jag vill inte dö på scenen. Alltså helst inte. Panikattack känns inte heller helt kul. Skräckblandad förtjusning det här, min dröm men kroppen verkar tro att det är jaktsäsong och så fort jag kliver upp framför alla är jag Bambi.
Jag försöker komma ihåg att jag hört att det ska vara nervöst, att om man är lite rädd så är det positivt för då är drömmen tillräckligt stor.
Jag har safe:at så länge att jag nu är så fruktansvärt mycket mer rädd för ett misslyckande än jag var förut. Det här har ju betydelse. Det jag gör nu är värdefullt och jag är så himla rädd.
I övrigt går det bra, trivs som fisken i Stockholm och älskar att jag kommit in i träningen igen. När jag kommer på att jag är vuxen och får göra vad jag vill blir jag glad. Jag får leva på träning och skola om jag vill, jag får komma och gå, jag får ansvara för mig själv fysiskt... Vilket också betyder att jag har ett ansvar mot mig själv på en psykisk nivå och det är BARA jag som kan känna det jag känner. Ingen annan kan varken få mig att må bra eller dåligt. Det är hur jag väljer att uppfatta saker, ta saker och framförallt hålla fast vid saker som gäller.
Är lite stressad, men väljer att det är bra stress. Och jag är rädd, men jag väljer att tro att det är för att det jag gör är på riktigt och att drömmen är stor nog. Det är här jag ska vara liksom, inga konstigheter, punkt.
Lunchkonserten är om två veckor och det är nog det mest överhängande för tillfället, så jag ska skriva klart min låttext och tonsätta nu. Mmmmmm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar