På pendeln mot Stockholms T-central

Bakom allt jag gör finns noll tankar om vad som skulle kunna hända sen. Jag frågar bara mig själv om det gör mig glad eller rädd att göra det. Oavsett så gör jag det, för även rädsla kan vara väldigt bra. Och så ångrar jag hellre det jag gjort än det jag aldrig gjorde.

Ikväll har jag skrivit en ny låt, har hittat en källa som aldrig svikit och aldrig kommer lämna mig gråtandes på en parkbänk i regnet. Jag kan inte skriva lika fint om lycka, men den här människan gör mig alltid lycklig. Att jag kan skriva nu är för att saknaden är enorm och för att det finns ett hål i mig. 

Det är konstigt att sorg kan trigga så mycket som den gör.