Vilsna, upphittade människor

Vi vet inte vad vi gör, ingen gör det. Och vi vet definitivt inte vad som händer ännu ett steg längre fram, konsekvenserna. Det finns så mycket yta och så fort man råkar hitta en spricka i den påklistrade fasaden (vilket inte är speciellt svårt) så spricker det. Snabbt. Översvämning. 

Jag antar att det är lätt hänt i ett rum fyllt av människor som fötts, uppfostrats med eller bara råkat bli känslomässigt varma. Man brister framför dem, dör för att få berätta och snubblar på orden för att få fram dem. 

Jag gör så mycket korkat, har gjort så mycket dumt och kan varken skylla på fylla eller något slags handikapp. Och helt ärligt, det spelar ingen roll, ingen annan bryr sig. Det är bara känslor, bara livet. Tappa respekten för det här jävla livet, för det är verkligen inte hela världen.