Idag är det fint väder och jag sitter i min säng med min tredje kopp svart kaffe, försöker samla mina tankar. För att mitt största problem är min spretighet (datorn vill inte ens erkänna det som ett ord) tror jag. Jag är på så många ställen samtidigt, som en kamera som inte kan hitta fokus. Det är när jag lyckas samla ihop mig som jag uträttar saker som har en poäng. Poänglösa saker gör dock inte ont att varken förlora eller misslyckas med, så det är ganska härligt det också.
Jag har också väldiga problem med att inte tyckas om, alltså klarar inte att inte gillas. Har först nu insett att det i grunden är den jag är (inte det jag gör) som borde avgöra hur andra känner för mig. Det betyder inte att jag ska sluta åstadkomma saker, men det gör att fokus bör ligga minst lika mycket på min personlighet som på min talang.
Jag läste detta för ett tag sen... Vemsomhelst hade kunnat skriva det för alla vet ju det, men jag tänker på det så sällan.
"You can't make everyone like you, but you know what? It doesn't matter" och man skulle kunna tro att slutklämmen ska vara lite mer dramatisk, men det är den inte. Det är i det enkla som sanningen finns trots allt.
Jag har också väldiga problem med att inte tyckas om, alltså klarar inte att inte gillas. Har först nu insett att det i grunden är den jag är (inte det jag gör) som borde avgöra hur andra känner för mig. Det betyder inte att jag ska sluta åstadkomma saker, men det gör att fokus bör ligga minst lika mycket på min personlighet som på min talang.
Jag läste detta för ett tag sen... Vemsomhelst hade kunnat skriva det för alla vet ju det, men jag tänker på det så sällan.
"You can't make everyone like you, but you know what? It doesn't matter" och man skulle kunna tro att slutklämmen ska vara lite mer dramatisk, men det är den inte. Det är i det enkla som sanningen finns trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar