Göteborg

Lovvecka från och med imorgon och jag känner att göteborgsluften reparerat några sprickor. Kvalitetstid med min fina familj här hemma, middagar, träning och kvällspromenader. Imorgon åker jag tillbaka till Stockholm och en lägenhet jag verkligen borde städa, det blir alltid tomt efter mamma och Julia även om tiden får mig att glömma det allra värsta.
Luften är faktiskt annorlunda här, renare och bekant. Jag saknar Göteborg, men har i helgen också insett att jag har ett väldigt fint liv i Stockholm.

Har också kört hårt på mantrat "allt som jag är rädd för har redan hänt" i fem dagar nu. Det känns ganska bra!

Jag vill finnas för er

Det var ett tag sen jag skrev här, tiden har väl funnits men inspirationen har inte helt varit med mig. Jag har börjat meditera för att lugna och känner att även om de där fem minuterna varje dag inte är i tystnad så har jag börjat laga små hål i min damm. Jag kallar det damm för att muren jag har inte behöver lagas utan snarare brytas ner. Det är muren som står för blockeringarna som jag försöker bli av med. 

Jag har aldrig sett mitt sätt att leva som oansvarigt eller dumdristigt, men jag har full förståelse för att det är vissa andras sätt att se på det. Så jag vill ta mig lite tid och försöka förklara hur jag tänker och känner, utan att använda mig av för mycket liknelser eller stora ord. 

Den senaste tiden har jag pratat mycket med mina nya vänner här i Stockholm, min familj här borta. Vi har diskuterat livet och jag har gjort mitt bästa för att överföra mitt tankesätt på dem, för att jag vill att de ska förstå att det är okej att inte må jättebra hela tiden. Det är okej att känna att hela världen håller på att rasa samman. För ibland behöver allt gå sönder för att man ska kunna hitta den där ensamma byggstenen som ska ligga till grund för ett helt nytt liv. Det som varit går inte att göra om, men man kan lägga sig på en ny och högre nivå och växa därifrån. 

Jag vet att universum jobbar med mig, jag vet att det jag ger är det jag får tillbaka i tankar, ord och handling. Det är inte svårare än så. Det är upp till var och en att bestämma sin sinnesstämning, hur vi vill må och hur vi vill behandla andra. Positivitet föder positivitet, kärlek föder kärlek osv. Man behöver inte bestämma sig för någonting mer än vad man vill just nu. Varje gång man känner att saker inte riktigt är som man vill att de ska vara, så är det okej att låta livet rasa sönder och sen hitta den där ensamma diamanten i havet av grå betong och jobba utifrån den. Mot ett mål som varken behöver vara stort eller litet, så länge som det är en bit av den egna sanningen. 

Jag tror mer på det viktiga i att veta om vardagliga saker som gör en människa glad än att veta vad meningen med livet är. 

Jag påminner mig konstant om alla småsaker jag vill göra, saker jag vill uppnå och personen jag försöker att överträffa varje dag är mig själv från igår. 

Livet är egentligen väldigt enkelt, det är ingen big deal och misstag är till för att göras och lära sig av. Jag är fantastiskt tacksam för allt jag har, för allt som någonsin gjort ont och för att jag är rädd. Det är när man känner att man är där man ska vara som man tar sig till en ännu bättre plats. Det är när man är ärlig mot sig själv som man kommer vidare. Och alla lösningar, på alla problem, finns nära till hands så länge som man är villig att se sig omkring. Det är så universum är skapat, det är så livet är. Man ska vara sin egen bästa vän och att ta hjälp av familjen, den man föddes in i eller den man skapat för sig själv, är basically att hjälpa sig själv. Bygg inte murar, riv dem och låt andra komma in. 

Livet kan få kännas som pest ibland bara man är medveten om att nya chanser föds hela tiden. I takt med att tiden går börjar allt också om. Det gamla är förevigt gammalt och det är aldrig någonsin försent att göra någonting. Alla är värda det bästa och ska veta om det. 

Med det sagt är jag helt övertygad om att varenda person jag träffat sen jag kom hit är otroliga människor och jag ska göra det jag kan för att få dem att förstå det varje dag. 

På pendeln mot Stockholms T-central

Bakom allt jag gör finns noll tankar om vad som skulle kunna hända sen. Jag frågar bara mig själv om det gör mig glad eller rädd att göra det. Oavsett så gör jag det, för även rädsla kan vara väldigt bra. Och så ångrar jag hellre det jag gjort än det jag aldrig gjorde.

Ikväll har jag skrivit en ny låt, har hittat en källa som aldrig svikit och aldrig kommer lämna mig gråtandes på en parkbänk i regnet. Jag kan inte skriva lika fint om lycka, men den här människan gör mig alltid lycklig. Att jag kan skriva nu är för att saknaden är enorm och för att det finns ett hål i mig. 

Det är konstigt att sorg kan trigga så mycket som den gör.

Vilsna, upphittade människor

Vi vet inte vad vi gör, ingen gör det. Och vi vet definitivt inte vad som händer ännu ett steg längre fram, konsekvenserna. Det finns så mycket yta och så fort man råkar hitta en spricka i den påklistrade fasaden (vilket inte är speciellt svårt) så spricker det. Snabbt. Översvämning. 

Jag antar att det är lätt hänt i ett rum fyllt av människor som fötts, uppfostrats med eller bara råkat bli känslomässigt varma. Man brister framför dem, dör för att få berätta och snubblar på orden för att få fram dem. 

Jag gör så mycket korkat, har gjort så mycket dumt och kan varken skylla på fylla eller något slags handikapp. Och helt ärligt, det spelar ingen roll, ingen annan bryr sig. Det är bara känslor, bara livet. Tappa respekten för det här jävla livet, för det är verkligen inte hela världen. 

Om jag dör nu så är jag stolt över mig själv. Så ska man känna varje kväll. 

Bergochdalbanedag

Det är absolut oklart vart vi är på väg, eller vad som ens ska hända om fem minuter. Det är oklart för det kan inte bestämmas. 

Vi är som vädret, vilda och oförutsägbara. Även om vi ger oss på att gissa, försöka se sannolikhet och mönster. 

VI ÄR INTE DÖD MATERIA. Vi är under ständig utveckling, jorden snurrar och oavsett om vi ligger en hel dag i sängen utan att röra på oss så kommer saker att hända som gör någon slags skillnad. 

Det finns inga garantier, ingen hundraprocentig säkerhet för framtiden. 

Det är bara att kasta sig ut, vara en person man själv skulle vilja träffa och lära känna. Det här, det vi får ångestattacker över och aldrig kan sluta älta, är bara livet och det är precis så betydelsefullt -eller inte betydelsefullt alls, som vi vill att det ska vara. Individuellt. 

Vet ni förresten att fjärilar inte kan se sina egna vingar. Det vackraste på hela fjärilen typ. En stor blindspot. Och varenda människa jag känner är precis likadana som fjärilen... Jag också. 

Vi är så jävla blinda och livet bara fortsätter. 

Kom ihåg

Alla är rädda för någonting.
Alla saknar någonting.
Alla har blivit av med någonting.
Alla har gråtit över någonting.
Alla är osäkra på någonting.
Alla har luckor i sin kunskap.
Alla har dolda talanger.
Alla oroar sig över någonting.
Alla älskar någonting.
Alla har en längtan.

Det handlar om att se det där ljuset, som är den högsta drömmen, och sen bara fatta beslut som man tror gynnar drömmen. 

Glaciär är ett fint ord

Idag är det fint väder och jag sitter i min säng med min tredje kopp svart kaffe, försöker samla mina tankar. För att mitt största problem är min spretighet (datorn vill inte ens erkänna det som ett ord) tror jag. Jag är på så många ställen samtidigt, som en kamera som inte kan hitta fokus. Det är när jag lyckas samla ihop mig som jag uträttar saker som har en poäng. Poänglösa saker gör dock inte ont att varken förlora eller misslyckas med, så det är ganska härligt det också.
Jag har också väldiga problem med att inte tyckas om, alltså klarar inte att inte gillas. Har först nu insett att det i grunden är den jag är (inte det jag gör) som borde avgöra hur andra känner för mig. Det betyder inte att jag ska sluta åstadkomma saker, men det gör att fokus bör ligga minst lika mycket på min personlighet som på min talang.
Jag läste detta för ett tag sen... Vemsomhelst hade kunnat skriva det för alla vet ju det, men jag tänker på det så sällan.

"You can't make everyone like you, but you know what? It doesn't matter" och man skulle kunna tro att slutklämmen ska vara lite mer dramatisk, men det är den inte. Det är i det enkla som sanningen finns trots allt. 

Att tänka på

Igår var en intensiv dag, men som vanligt förstorar jag saker i förväg och glömmer att allt är en process. Jag är vanligtvis inte en person som missar saker på vägen to make way för målet, gillar inte att se ett sådant drag växa fram hos mig. För alla som läser det här, snälla gör inte så. Målet finns fortfarande där och kommer inte kännas lika roligt att komma till om vägen dit var stressig. Ta det lugnt, ta en promenad i skogen, ät en bulle, drick en kaffe, spara inte en massa roligt till senare... För guess what, allt man någonsin kan veta helt säkert är det som är nu ändå. Jag brukar, allvarligt talat, sätta in framtiden i olika lådor. Allt som är längre fram än en vecka ligger i en enda stor låda och jag jobbar hårt på att inte öppna den förrän det är helt nödvändigt. Det är som när man jobbar och får sitt schema en månad i förväg, så tänker jag om livet. Du vet inte hur du jobbar förrän schemat kommer. Planera inte för mycket och glöm snälla inte vägen dit. Det är som att det skulle spela roll om du, när du är 80 år, är världens snällaste person om du varit elak i 79 år. Nope, så funkar det inte. Om tio år kanske vi kan teleportera eller läsa tankar, bota alla sjukdomar i världen... Eller så är allt precis samma. Vi ska vara på den här planeten ett tag, ta er lite tid att stanna och fota himlen när den är rosa.
"You never know when you're making history".

Åhh

Jag spenderar all vaken tid hemma, i skolan, på väg till -eller från skolan eller på gymmet (en minuts gång från skolan). Jag skojar inte, jag är här från 08-20 för att försäkra mig om att jag får saker gjorda, för att jag nog fortfarande presterar lite bättre om jag gör det framför andra. Such a pleasant personlighetsdrag.
Nu sitter jag med datorn, en flaska vatten och ett block i skolans café. Imorgon ska vi sjunga varsin cover och jag vill inte dö på scenen. Alltså helst inte. Panikattack känns inte heller helt kul. Skräckblandad förtjusning det här, min dröm men kroppen verkar tro att det är jaktsäsong och så fort jag kliver upp framför alla är jag Bambi.
Jag försöker komma ihåg att jag hört att det ska vara nervöst, att om man är lite rädd så är det positivt för då är drömmen tillräckligt stor.
Jag har safe:at så länge att jag nu är så fruktansvärt mycket mer rädd för ett misslyckande än jag var förut. Det här har ju betydelse. Det jag gör nu är värdefullt och jag är så himla rädd.
I övrigt går det bra, trivs som fisken i Stockholm och älskar att jag kommit in i träningen igen. När jag kommer på att jag är vuxen och får göra vad jag vill blir jag glad. Jag får leva på träning och skola om jag vill, jag får komma och gå, jag får ansvara för mig själv fysiskt... Vilket också betyder att jag har ett ansvar mot mig själv på en psykisk nivå och det är BARA jag som kan känna det jag känner. Ingen annan kan varken få mig att må bra eller dåligt. Det är hur jag väljer att uppfatta saker, ta saker och framförallt hålla fast vid saker som gäller.
Är lite stressad, men väljer att det är bra stress. Och jag är rädd, men jag väljer att tro att det är för att det jag gör är på riktigt och att drömmen är stor nog. Det är här jag ska vara liksom, inga konstigheter, punkt.

Lunchkonserten är om två veckor och det är nog det mest överhängande för tillfället, så jag ska skriva klart min låttext och tonsätta nu. Mmmmmm.

Två veckor idag

Så det här blir en annan typ av blogg, inte lika fokuserad på kärleken även om kärleken till saker är det som driver saker framåt... Inte lika mycket om pojkarna i mitt liv då, det kanske är en bättre beskrivning.
Idag har jag iallafall bott i min lägenhet här i Haninge i precis två veckor. På tisdag har jag gått två hela veckor i skolan + gått runt som en hemlös och vilsen person ca. 14 ggr i Stockholms innerstad. Borttappad.
Jag gillar det dock, allt det nya och anonyma... För Stockholm är väldigt anonymt och ibland är det så himla skönt att inte bli sedd. Folk tittar liksom inte här, det finns så många konstiga människor att man redan verkar ha sett "allt" och därmed kan man gå ut i crazy outfits och plommonlila läppar om man vill. Ingen kommer att se ändå. Hade gråtit häromdagen och var i stan, såg ut som en panda och ingen reagerade. Fun!
Sen är allt väldigt busy, det är en stressig miljö och få tar sig tiden att stanna för att fota eller försöka hitta inspiration. Jag hittar mest inspiration (förutom i speciella människor) utomhus och vill gärna sätta mig med ett blankt block mitt i stan någonstans... Det är lite "I'm the only one" när det kommer till sånt. Här sitter man inte vid vattnet och vinkar till alla tyska turister på paddan, här är man på väg till eller från någonting.
Man kommer in i det snabbt. Farten, reglerna, dialekten och tunnelbanesystemet t ex. Jag är lite fascinerad över hur stort det faktiskt är, Göteborg kommer kännas som en småstad när jag hälsar på där nästa gång.
Jag har världens bästa klass! 11 vackra personer, alla på sitt sätt, alla med sin stil. Miljön på skolan är precis som man kan tänka sig att det hade varit om Glee fanns på riktigt. De sjungs i korridorerna och nästan alla har det där estetiska ljuset runt sig. Jag älskar det.
Och jag tonsatte min första låt i onsdags, eller framförde den lite knaggligt då iallafall... Den behövs jobbas på, men det känns bra att ha gjort det och faktiskt stått framför folk och sjungit, förhoppningsvis kan min kropp hantera det bättre nästa gång (och inte bete sig som att jag stod med en pistol riktad mot tinningen...)

Ni ska jag städa, dirty laundry central härinne.
Puss