Det var ett tag sen jag skrev här, tiden har väl funnits men inspirationen har inte helt varit med mig. Jag har börjat meditera för att lugna och känner att även om de där fem minuterna varje dag inte är i tystnad så har jag börjat laga små hål i min damm. Jag kallar det damm för att muren jag har inte behöver lagas utan snarare brytas ner. Det är muren som står för blockeringarna som jag försöker bli av med.
Jag har aldrig sett mitt sätt att leva som oansvarigt eller dumdristigt, men jag har full förståelse för att det är vissa andras sätt att se på det. Så jag vill ta mig lite tid och försöka förklara hur jag tänker och känner, utan att använda mig av för mycket liknelser eller stora ord.
Den senaste tiden har jag pratat mycket med mina nya vänner här i Stockholm, min familj här borta. Vi har diskuterat livet och jag har gjort mitt bästa för att överföra mitt tankesätt på dem, för att jag vill att de ska förstå att det är okej att inte må jättebra hela tiden. Det är okej att känna att hela världen håller på att rasa samman. För ibland behöver allt gå sönder för att man ska kunna hitta den där ensamma byggstenen som ska ligga till grund för ett helt nytt liv. Det som varit går inte att göra om, men man kan lägga sig på en ny och högre nivå och växa därifrån.
Jag vet att universum jobbar med mig, jag vet att det jag ger är det jag får tillbaka i tankar, ord och handling. Det är inte svårare än så. Det är upp till var och en att bestämma sin sinnesstämning, hur vi vill må och hur vi vill behandla andra. Positivitet föder positivitet, kärlek föder kärlek osv. Man behöver inte bestämma sig för någonting mer än vad man vill just nu. Varje gång man känner att saker inte riktigt är som man vill att de ska vara, så är det okej att låta livet rasa sönder och sen hitta den där ensamma diamanten i havet av grå betong och jobba utifrån den. Mot ett mål som varken behöver vara stort eller litet, så länge som det är en bit av den egna sanningen.
Jag tror mer på det viktiga i att veta om vardagliga saker som gör en människa glad än att veta vad meningen med livet är.
Jag påminner mig konstant om alla småsaker jag vill göra, saker jag vill uppnå och personen jag försöker att överträffa varje dag är mig själv från igår.
Livet är egentligen väldigt enkelt, det är ingen big deal och misstag är till för att göras och lära sig av. Jag är fantastiskt tacksam för allt jag har, för allt som någonsin gjort ont och för att jag är rädd. Det är när man känner att man är där man ska vara som man tar sig till en ännu bättre plats. Det är när man är ärlig mot sig själv som man kommer vidare. Och alla lösningar, på alla problem, finns nära till hands så länge som man är villig att se sig omkring. Det är så universum är skapat, det är så livet är. Man ska vara sin egen bästa vän och att ta hjälp av familjen, den man föddes in i eller den man skapat för sig själv, är basically att hjälpa sig själv. Bygg inte murar, riv dem och låt andra komma in.
Livet kan få kännas som pest ibland bara man är medveten om att nya chanser föds hela tiden. I takt med att tiden går börjar allt också om. Det gamla är förevigt gammalt och det är aldrig någonsin försent att göra någonting. Alla är värda det bästa och ska veta om det.
Med det sagt är jag helt övertygad om att varenda person jag träffat sen jag kom hit är otroliga människor och jag ska göra det jag kan för att få dem att förstå det varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar